5.45 tog du ditt sista andetag. Jag tänker på dig i denna stund och förstår inte att tiden gick så fort. Du kommer alltid finnas inom oss. Mina tankar idag ägnar jag åt dig. Jag hoppas du får får det bra där du är nu. Hos änglarna. Hejdå, Sebastian.

I måndags hade min älskling födelsedag. Och snart är det min tur.

Har sökt lite nya jobb idag. Varit och pratat med en som äger en gatugrill. Ska få lite ströjobb där så småningom. Skönt.

Saknar stugan. Att vara där. Med Jessica och hennes Andreas. Snart kanske. Några bilder sen sist vi var där.

Hej!

Nu sitter jag på tåget på väg hem. Jag sitter och tittar ut på vatten, skog och mark.

Nu har jag mycket annat att tänka på förutom på Sebastian som jag tänker på hela tiden. Jag känner mig ganska tom och vet inte vad som hände.

Jag är så arg på dig, du kan inte ana. Jag förstår inte vad jag gör fel. Har man inte rätt till båda sina föräldrar? Det tycker jag!!

Uppdaterar lite imorgon. Snart är jag hemma. Vi syns imorgon. Kram

Ja, nu är det snart dags att åka hem. Jag längtar men det bär emot samtidigt. Jag skulle vilja ha lite mer kvalitetstid med de mina. Tiden har gått så fort och tiden räcker inte till riktigt.

17.25 går mitt tåg. Känns alldeles för nära. Skulle vilja stanna kvar här, hålla om mosters älsklingar en liten stund till. Få träffa Sebbe igen och mysa lite med han.

Har även chattat med en man idag, som betyder väldigt mycket för mig, en mycket empatisk man. Han får mig att le när jag inte känner för det. Det är jag tacksam för.

Nu ska jag tacka för mig, och göra mig iordning innan mitt tåg går. Men jag kommer in lite nu som då och uppdaterar min blogg. Ha det bra så länge så hörs vi snart.

Kram

Tidigare ikväll var vi och sade hejdå till lille Sebastian. Nu är det bara att vänta och se vad som händer.

Hoppas inte han har ont och lider. Det är snart dags för sängen för min del. Klockan är mycket och jag kan inte sluta tänka på Sebastian.

Önskar jag kunde hålla om honom en stund till. Mosters lille kille. Hemskt att veta att man inte kommer få se han växa upp som man kommer få se mina andra syskonbarn göra.

Och jag kan ingenting göra.Ingen kan göra något. Han kommer att gå vidare snart. Dumma hjärnsjukdom! Att sådana sjukdomar ens får existera! Godnatt sebastian. Mina tankar är hos dig inatt. Puss

Tårar från himlen

Allting har ju sin tid
Det är så man säger
Och allting har ju sitt slut
ja, det är väl så

Men jag trodde att vi,
vi skulle aldrig skiljas
Men ingenting var mer fel
Kan jag nu förstå

Det föll tårar från himlen
det föll regn i min själ
Den där kvällen du ringde
och sa: tack och farväl

Det blev tomt i mitt hjärta
och jag saknade dig
Det föll tårar från himlen
och de föll för dig och mig

När jag tänker tillbaks
på alla svunna tider
Då är det svårt att förstå
vart alla år försvann

Ja, och var blev de av
alla ord och löften
Jag trodde att vi
hade valt varann

Syreomsättningen har minskat ytterligare.

Jag sitter här och tänker på dig, på din smärta och på dina föräldrars smärta.

Hur ont det måste göra. Så som jag känner kan inte vara någonting gentemot vad ni känner. 

Önskar verkligen att jag kunde göra något. Bara för att gör det enklare. Underlätta. Jag tänker på dig. Det var det i stort sett som jag ville du skulle veta. Jag skickar en ängel att vaka över dig.

Puss och kram moster

Är det slutet för mosters älskling nu?

Syster och kille och mosters älskling åkte in på sjukhuset i morse. 

Syreomsättningen är nere på 80. Läkarna tror att det kan vara slutet för lille Sebastian. Mosters lille älskling.

Jag känner bara en stor sorg och smärta i mitt hjärta just nu. Jag känner så otroligt mycket med syster Ronja och Peter. 

Att sitta och vänta på att Lillen ska somna in, vem vill göra det?

Det är ju ens kött och blod, ens lille prins, ens älskling.

Ingen vill vara med om något sådant. Man vill överleva sina barn.

Sebastian blir ett år i Augusti. Men slutet känns alldeles för nära.

Samtidgt (vilket är hemskt att ens skriva) så önskar jag att det går fort för honom. Medicinen hjälper inte hela tiden och han har ont och värk i hela kroppen.

Önskar jag kunde hålla om honom, krama honom och säga att allt blir bra, men det kan jag inte. Då skulle jag ljuga. Man säger att mirakel visst finns, men vart finns dem, miraklena? 

Inte inom vår familj iallafall. Inte när människor drabbas av en sådan sjukdom. Ett litet barn. Som ska tvingas ha ont och lida. Nej, jag börjar tvivla på om mirakel verkligen finns. Och gud, ja, han slutade jag tro att han fanns för länge sedan. Livet är rätt orättvist. 

Ronja och Peter; Jag känner med er! Jag älskar er! Glöm aldrig det!