Hej!

Nu sitter jag på tåget på väg hem. Jag sitter och tittar ut på vatten, skog och mark.

Nu har jag mycket annat att tänka på förutom på Sebastian som jag tänker på hela tiden. Jag känner mig ganska tom och vet inte vad som hände.

Jag är så arg på dig, du kan inte ana. Jag förstår inte vad jag gör fel. Har man inte rätt till båda sina föräldrar? Det tycker jag!!

Uppdaterar lite imorgon. Snart är jag hemma. Vi syns imorgon. Kram

Ja, nu är det snart dags att åka hem. Jag längtar men det bär emot samtidigt. Jag skulle vilja ha lite mer kvalitetstid med de mina. Tiden har gått så fort och tiden räcker inte till riktigt.

17.25 går mitt tåg. Känns alldeles för nära. Skulle vilja stanna kvar här, hålla om mosters älsklingar en liten stund till. Få träffa Sebbe igen och mysa lite med han.

Har även chattat med en man idag, som betyder väldigt mycket för mig, en mycket empatisk man. Han får mig att le när jag inte känner för det. Det är jag tacksam för.

Nu ska jag tacka för mig, och göra mig iordning innan mitt tåg går. Men jag kommer in lite nu som då och uppdaterar min blogg. Ha det bra så länge så hörs vi snart.

Kram

Tidigare ikväll var vi och sade hejdå till lille Sebastian. Nu är det bara att vänta och se vad som händer.

Hoppas inte han har ont och lider. Det är snart dags för sängen för min del. Klockan är mycket och jag kan inte sluta tänka på Sebastian.

Önskar jag kunde hålla om honom en stund till. Mosters lille kille. Hemskt att veta att man inte kommer få se han växa upp som man kommer få se mina andra syskonbarn göra.

Och jag kan ingenting göra.Ingen kan göra något. Han kommer att gå vidare snart. Dumma hjärnsjukdom! Att sådana sjukdomar ens får existera! Godnatt sebastian. Mina tankar är hos dig inatt. Puss